Elitarutmaningen börjar lida mot sitt slut

I helgen kommer vinterns stora träningsutmaning att kora sin segrare. Det är alltså dags att göra en sista spurt med hård träning för att knipa åt sig en bättre placering. Eftersom segraren kommer att presenteras på lördagskvällen under Furubodalägret så kommer träningen på söndagen inte räknas in. Dessutom kommer bara de som är med på Furuboda kunna räkna träningen under lördagen för att underlätta sammanställningen. Detta innebär i sin tur att löpare som ligger i gruppen som får lägga till 2h varje vecka ”bara” får 1,5h denna sista och avgörande vecka.

Vi ber också samtliga deltagare att så fort som möjligt(senast torsdag) att lägga in all träning de genomfört de gångna månaderna fram tills denna vecka så vi kan göra en preliminär resultatlista.

Vi syns på Furuboda gott folk!!

Jag ä inte bitter

Det finns något så underbart frihetsberövande med att ha att göra med patienter hela dagen. Jag fantiserar ibland om hur min kontakt med människorna på sjukhuset hade varit om mitt orienteringshjärta fått bestämma; ”Jaså, bröstsmärtor säger du? I ett par timmar nu? Ingenting hjälper? Och nu så ramlade du ur sängen, och oj! Där slumrade du in i koma på grund av smärtan. Nej, men då kan väl jag ta mig ut och springa ett extrapass så att jag platsar i 10Milalaget det här året”.

Nja, kanske inte riktigt så det går till i min vardag. Men det verkar hur som helst bli riktigt hårt om platserna i år. Jag tycker att jag tränar rätt bra, innan jag inser att Magnus-fucking-Saager ligger 5 h före mig i träningsdagboken under 2013. SAAGER??!! WTF, OMG och allt annat som ungdomarna flippar ut i sina mobiler nuförtiden. WISTSH,L (Why Is Saager Training So Hard, Liksom). Eller hur? Nej, fyfan för dig Saager. Du och din jävla 50 % tjänst. Här slavar jag mig runt på 40 h praktikveckor, plus plugg…Men nä, jag ä inte bitter.

Men jag vet ju varför han tränar. För bakom oss, i junisåldern, kommer uppstickarna. De där pojkarna med lika mycket hår på hela sin kropp som en annan har, ja ni vet vart jag menar. Era snuskhumrar. Och även om de inte är så flitiga på att lägga in träning i träningsdagboken så vet vi mycket väl att de är så seriösa så att nästa år har vi ingen chans om vi inte lägger på ett kol. På tal om det, PP är sjuk i huvet. Det är allt jag har att säga. En annan är nöjd med 40 h/månad, PP han kör istället på i 180 dit en annan hade gått sönder för länge sen. Sedan skruvar han upp tempot. Själv har jag ju en kropp som klarar 8 h i veckan, i 8 veckor. Men nä, jag ä inte bitter.

Och på tal om tempo, det där Månstret, vad går han på egentligen? Det räcker inte med att träna 12,5 h förra veckan (allt är löpning naturligtvis) utan han måste såklart avsluta Söndagkvällen med att feta på med nattorienteringsintervaller. Okej, bara ordet kräver en hel tankesmedja. Jag har aldrig i hela mitt liv någonsin ens sprungit ett sådant pass. Jag är dessutom långsammast i hela klubben eftersom att jag inte vågar köra intervaller i isföret i Linköping. Har ingen skog att springa i, min kompass visar fel och min lampa finns i Blekinge. Men nä, jag ä inte bitter.

Sen har vi Falungänget, di där människorna som inte var män nog att klara Blekinges hårda klimat. De måste flytta norrut, där livet är lite lugnare och tiden går lite som man själv vill. Kickar man sedan skiten ur Malungs elitgäng också så är ju dagen förgylld. Wait what? Det där sista är jag inte riktigt med på, men jag tror baske mig att jag hörde en fågel viska i mitt öra att det tränas hårt och friskt även norröver. När fan ska jag få glänsa då?!! Men nä, jag ä inte bitter.

Det finns ju ändå ett glädjemoln, jag är ju inte förbitränad utav någon tjej i alla fall. Trodde jag. Vet ni vem som leder elitarutmaningen för Januari? Frida Andersson. Ja just det, alla som tränade minimalt lite under 2012 har ju fått lite extra motivation av den fina ”Multiplicera med 3” – regeln. Ja, alla utom Johan Engström förstås. Men han är en annan historia. Så ni som har koll vet förstås hur mycket Frida kommer att komma upp i innan Januari är slut? Minst 20 h. Det betyder att hon kasserar in 60 h i elitarutmaningen för Januari månad. En annan ligger alltså 20 h efter, för att jag tränade mycket mer under 2012. Min hårda träning i elitarutmaningen premieras inte för att jag hade så mycket hård träning under 2012.Hela systemet är korrupt, och min bror är hjärnan bakom systemet, vilket betyder att jag kan inte ens få förmåner utav mitt eget kött och blod!!!

Nej, nu lägger jag ner det alltihop. Slutar träna, slutar plugga. Jag ska bara sätta mig i ett hörn, tjocka till mig med några kilo chips och några liter dipp och spendera resten utav 2013 tittandes på repriser utav Hell’s Kitchen. För vet ni vad? Jag är faktiskt jävligt bitter….

Suns på Furuboda allihopa!

//Olof

En Nattcupshistoria

Som ett komplement till Måns tävlingsreferat, här kommer en annan synvinkel…

Som en del kanske vet lämnade jag blekingeland tisdagen förra veckan för att ta mitt pick&pack och resa söderut för att börja plugga juridik i Lund. Därnere väntade ett späckat schema med introduktionsdagar, massa nytt folk samt sedvanlig inspark. 2 timmar hemifrån var det därför inte tal om att på torsdagen kunna närvara vid förra veckans Nattcup i Sjöarp där tydligen årets skräll blev ett faktum när ålderman Bratt tog sig hela vägen fram till seger. När hände detta sist? Uh, tänkte jag när jag under fredagsmorgonens föreläsning surfade fram resultatet från kvällen innan, DÄR skulle man ju varit med.

Så när jag under denna vecka började inse att min 45 minuter långa fredagslektion i studieteknik var den enda den dagen, och gick att läsa under torsdagsförmiddagen, samt att jag kunde få skjuts hem från Lund vid klockan tre, började jag inse att start på torsdagskvällens Nattcup i Rödeby faktisk skulle vara möjlig. Dock var allting tvunget att klaffa och minsta försening skulle rasera mina förhoppningar till start. Att jag skulle missa kvällens oerhört traditionella torsdagssittning med ärtsoppa var inte ett argument för att stanna till fredagen, som alla vet finns det ju bara en RIKTIG tradition på torsdagar…

Allting går som smort och när klockan är kvart över fem rullar bilen in i garaget. Snabbt in, byter om och slänger i mig en macka. Bort till kusinerna och hämtar dem och sedan bär det av mot Rödeby, och med gott om tid.

Klockan är tio i sex när vi svänger av mot crossbanan. Där möts vi av en vägbom och avstängd väg. ”Var det inte crossbanan idag?” frågar jag lite lätt stressad Theodor som också fått för sig detta. Läser vägbeskrivningen igen, kör mot Holmsjö, sväng av, därefter tre kilometer grusväg till samlingsplatsen. Visst låter detta som en beskrivning för hur man tar sig till crossbanan tänker jag lite naivt. Hur är det möjligt???  Jaja, upp med telefonen och ringer till Daniel som svarar(tack och lov för det)att man ska köra ett par kilometer på vägen mot Holmsjö och sedan är det skyltat mot Bergsjö. Jaha, klockan är sex och vi vänder om. När vi sedan närmar oss Bergsjö ser vi i sista stund att det sitter en liten liten skärm vid skylten mot Bergamåla. Jaha, vi har uppfattat fel namn och hinner inte svänga av utan nu måste vi hitta vändplats. Närmsta avfart blir det, en liten och knappt plogad skogsväg. In där, i med backen och plötsligt sitter vi fast, eller i alla fall tror jag det eftersom bilen vägrar lyda. JÄRNVÄGAR! (synonym för egentligt uttryck men mer lämpat i skrift). Försöker en gång till och lyckas komma loss, nu är vi ändå på väg! Klockan är fem över sex när vi svänger av mot Bergsjö/Bergamåla/ något annat på B( minns inte vad stället egentligen hette) där vägen är den minsta skogsväg man kan tänka sig. Vi kommer hinna men det blir tajt. Då, mitt ute i en absolut ödemark får vi möte av en ickeorienterare som tycker att det är lämpligt att vara ute och köra i skogen så här dags. Så där står vi på världens minsta skogsväg, i snö och ska om varandra. Ska denna bil stjälpa en halv veckas planering för att ta sig till nattcupen? Utan att ta initiativ lyckas vi dock på något sätt, vet inte hur det gick till, passera varandra men minsta möjliga marginal och när klockan är sex rullar vi in på parkeringen.

Starten hålls fem minuter och efter rekordsnabbt ombyte står vi på startlinjen, ouppvärmda men med redan hög puls. Woohoo, we made it!

Själva loppet då? – 10 grader, seg som aldrig förr och sist i princip hela vägen. Måns vann tydligen, Grattis till det;) Så var det då värt allt planerande och all stress för en jumboplacering på nattcupen men i princip förfrusna fingrar?

Ja, hundra gånger bättre än ärtsoppa.

NattCup Rödeby

32 Orienterare hade samlats för att springa den 6e deltävlingen av säsongens upplaga. Av dessa 32 var det 8 löpare som skulle kämpa om att ta segern på långa banan, jag var en av dom.

Det var inte det lättaste att hitta till tävlingsplatsen efter att man svängt av från väg 28. Men med hjälp av en bil framför mig o ett stort antal skärmar gick det bättre än väntat. Många var på plats och det mest överraskande var att Niklas Bratt inte var en av dom, favoritskapet blev kanske för svårhanterat eller också ville han sluta på topp, ingen vet. Men en sak som stod klart var att elitarna äntligen skulle få en chans att plocka hem segern.

Starten gick, snabbt var jag framme i täten för att visa vem som var starkast idag. Dock tänkte jag inte på att det var orientering med och inte bara löpning så sprang lite planlöst fram medan jag sneglade på de andra. PP o Philip Pålsson blev räddningen som gled ner o tog första kontrollen, jag var där som 3a. Tät efter mig kom alla de andra hungriga löparna, Norpan, Degen, Sagge, Larsson, Tovesson. Mot 2a kontrollen fick jag ett plötsligt infall som löd: ”gå upp i tät och tryck ifrån dom”. Tänkt o gjort, jag gick upp i täten och kände att orienteringen flöt på bra. 2an Pang, 3an Pang, 4an Pang, det blev ett hiskeligt flåsande bakom mig och jag kände en viss tillfredsställelse. Nu gäller det bara att fortsätta såhär och segern är säkrad. Mot 5e kontrollen börjar flåsandet avta, jag tittar bakåt och ser att det inte är många lampor kvar. PP, Norpan och Philip är det som går att urskilja. Då blir det dags för  långsträcka och jag ser min chans att knäcka dom, hittade ett bra vägval och körde. Lamporna försvinner bakom mig och jag trycker ännu lite mer. Kontrolltagningen till 6an går okej och 7an tar jag bra. Möter förföljarna nu och ser att det är någon minut som skiljer, Degen ligger på en 5e plats och är inte mer än 30-40 sek bakom ”klungan”. När jag är halvvägs till 8an börjar magen bubbla, det är något som vill ut! En rad svordomar åker ut från munnen och jag försöker att klämma så mycket jag kan, men det går inte att hålla tillbaka. Varför just nu!!! Som erfaren orienterare har jag papper med mig i fickan, springer in i ett grönområde och gör det jag ska. Fortsätter sedan på ett ganska dåligt vägval med grönområde och hygge. När jag kommer till 9an är det massa fotspår till kontrollen… Hoppas det är från mellanbanan tänker jag. Jag springer vidare och tar 10an, nu är det långsträcka igen och jag kör rakt på. Det visade sig vara en dålig idé, om de inte var före mig innan är de iaf före nu. Ser fotspår vid kontrollerna som följer och inser att segern kanske åkt ur min hand. Men vad är det mina ögon skymtar? Det måste vara en lampa, det är nog inte mer en minuten fram och än är det 1,5 km kvar att springa! Jag springer på vad jag kan och gör inga direkta misstag. Det är Norpan och Philip som jag sett, kommer ifatt dom när 2 kontroller återstår. Vi följs åt med Norpan i täten, han bommar näst sista, jag bommar näst sista, Philip bommar näst sista. Vi läser in oss och springer mot kontrollen, jag går precis förbi den utan att se kontrollen så de andra 2 får den före mig. 5 sekunder senare har jag den. Bara sista kvar, men drar inte Norpan lite snett nu? Jag kör höger om höjden medan Norpan och Philip kör vänster. Nu är jag nära kontrollen men ser också 2 andra lampor nära kontrollen. Jag kommer till kontrollen först men det är inte mer än 5 sekunder som skiljer, jag tar ut riktningen till målet och springer. Norpan är dock inte att leka med när det gäller spurt och jag känner flåset bakom, tur för mig att det är skog och inte väg till målet. När jag äntligen ser bilarna känns det klart, Norpan verkar ha tröttnat lite och jag kan glida in som segrare! Riktigt härligt! Norpan kommer in på en andra plats och Philip på en tredje. På fjärde plats glider sedan Degen in. För er som undrar vad PP tog vägen så fick han bryta pga fotproblem.

Tack för en otroligt trevlig NattCup!!

// Måns

Smeknamn

När jag idag skummade igenom de flesta inläggen på vår fina elitsida så upptäckte jag att det är många personer som är omnämnda i smeknamn. Detta kan ju skapa en viss förvirring hos våra läsare(både medlemmar o utomstående, kanske tom personen i fråga). Alla löpare har dock inte smeknamn utan brukar tilltalas med för eller efternamn. Därför kommer här en lathund:

Aleksander Bernaciak -> Bernie

Daniel Gunnarsson -> Degen, Danne

Emil Berger -> Börger

Erik Folkesson-Blom -> Folkeblom, Erik FB

Johan Norberg -> Norpan

Magnus Saager -> Sagge, Mange

Maja Andersson -> Majsan

Mikhail Mamleev -> Micha

Måns Sandgren -> Månstret

Ola Nyberg -> Nypirumpii(används kanske inte så ofta)

Oleksandr Kratov -> Krattan, Olex

Olof Sandgren -> Olle, Sandepinne

Pontus Petersson -> PP

Yuri Omelchenko -> Yuret

Finns säkert många jag glömt nu i all hast men om så är fallet kommer säkert någon annan vänlig själ in o rättar lite. Men hoppas detta hjälper lite grann i alla fall.

En helg med bleki…Orion

Hej och Hopp allesammans!

Det var inte igår jag satte mig ned och skrev några rader på denna fina sida. Men det finns så många andra Orionare som delat med sig av sina funderingar, erfarenheter o tankar så tror knappast ni saknat mig.

Jag kom hem torsdagen den 17 januari till Bredavik och gav mig direkt ut på en distansrunda i kylan o snön. Det kändes härligt att andas in den friska havslukten i lungorna igen medan benen arbetade sig igenom sanden på marken. Tankarna gick till framtida 10-milalag , hård träning o framtida segrar. Äntligen tillbaka!

Första helgen hemma o en elitsamling med blekinge stod på schemat. De flesta tjuvstartade dock med inomhusintervaller i Sunnahallen med Söderberg som coach på fredagen. Grymt mycket folk dessa pass under kalla tider där elit, ungdomar o pigga motionärer samlas för att trötta ut sig själva o hetsar varandra till bristningsgränsen. Långa intervaller stod på schemat o jag tror inte man var ensam om att pusta efter 7,5 varv ”vad är det för fel på 200 meters!”. Men när man väl hade klarat av sina intervaller och märkte till sin förvåna att man faktiskt inte alls hade dött utan fortfarande andades o nästan t.o.m mådde bra ropar Söder ”Nu är det styrka Måns!”. Under bråkdelen av en sekund får jag en inre vision om hur jag springer allt var jag har mot väskan, sliter den med mig, krossar närmsta fönster och flyr mot bilen. Tyvärr inser jag sedan att Johan åkte med mig till träningen o han ligger redan o väntar vid mattan… ”doh!”.

Klockan ringer 07:30 o en del svordomar åker ut från munnen över att det redan är morgon. Det är lördag o Orion arrangerar träningsdag för Blekinges elitlöpare(orion, några från dacke o en från skogsfalken). Första passet är 10-11km orientering i lugnt tempo. Bilen rullar in på parkeringen 08:55 vilket betyder 5 min till start. 2 bilar är där… Någon muttrar något om att minibussen alltid är sen(det var jag). Men den rullar dock in 09:02 o träningen kan börja. Vi kör gemensam start för att det ska bli distanspassliknande. Johan tar myndigt långa banan men lägger sig sedan efter Börger o kör mellan istället. Sagge tar direkt täten o håller farten första tredjedelen och bryter efter halva banan o kör väg resten för att han blev ”trött i benen”. Degen är fortsatt lite seg sen uppehållet men håller i det bra men tappar något sista km. De återstående löparna håller ihop till sista kontrollen där Philip gör ett runt vägval vilket leder till att han distanserar oss med 10 meter och kan ta sig först i mål. Bra jobbat! Kan inte meddela hur det gick på mellanbanan men antar att de kämpade på bra där.

Efter detta käkar vi lite, snackar o sätter på bastun till nästa pass… bättre sent än aldrig. Själv lånar jag kläder från både Saager o Berger eftersom mina packningsfärdigheter inte gjorde sig själva rättvisa på morgonen.

Andra passet finns inte mycket att orda om, medeldistans vid klubbstugan utan stigar o stenmurar. Banan mätte 3 km o Kratov hade sagt att ingen kommer kunna springa under 25 min, sen får ni själva räkna ut resten.

Söndag, OL-distans av Peter(lite grönt men han reparerade det med att stå o langa varm saft längs vägen). Endast de tuffaste av elitarna hade samlats. Dryga 12 km bana i Persmåla. Det mest överraskande var att Yuret dök upp vilket gjorde det hela otroligt intressant. Jag frågade lite om hur träning o form var när vi började att springa iväg o enligt honom själv var det ”jag tränar inte så mycket” o ”känner att jag börjar tappa mycket” sen orkade jag inte fråga mer då en viss ukrainare låg 20 meter framför alla andra och jag hade fullt upp med att andas. Degen försökte med ”ja, men vi tränade ju igår” o får till svar 20 meter längre fram ”men jogga lite igår faktiskt annars tränar jag bara på vardagar”(det är söndag idag). Erik o jag bestämmer oss för att springa lite längre än de andra så vi slipper att bli ifrånlöpta av Yuret. Sen blev det en trevlig tur  i lagom distanstempo.

Nu har jag skrivit så mina fingrar och säkert även era ögon blöder, tack för att ni läste!

Sjöarp

Nattcup i Sjöarp! Sug på den! Första gången i modern tid vilket gjorde att man var väldigt taggad. Förra gången jag sprang ”tävling” vid Sjöarp missade jag starten med 25 minuter. Denna gång missade jag samlingen och irrade runt en stund innan Tom-Tom kom till undsättning. Eftersom jag alltid är ute i god tid så löste det sig lugnt och fint och jag kunde t.o.m. anmäla mig först av alla. En stund före start såg det onekligen bra ut då bara Mats och jag var anmälda. Nu är ju Mats både lättare och bättre än på flera decennium så nån lätt match skulle det inte bli. Tyvärr trillade minibussen in efter ett tag och så såg det lika illa ut som vanligt. Dock var inte herr Larsson med och det piggade ju upp.

8 dårar radade upp sig till start, så minst 7 poäng skulle jag kunna plocka in på Larsson i marathontabellen. Saager var en av dessa åtta och honom hade jag tänkt skrämma på slutet, så 8 poäng var vad som hägrade. Detta skulle bli trevligt.

Lugnt, fint, tveksamt och fel till ettan och trots att gjorde vad jag kunde låg jag bland de sista. Jag ändrade dock taktik till tvåan, tog kartan i budkavlegreppet och plötsligt hade BONP (Bratt, Olex, Norberg & Pontus) fått en liten lucka. Dock hängde det även med en gammal, gammal gubbe från mellanbanan. Att man vågar släppa ut sådana gamlingar i den mörka skogen. Borde inte detta stävjas?
I vilket fall som helst så var det ju mer eller mindre avgjort nu. 12 sköna poäng att inkassera, nu var det bara resten kvar, men hur svårt kunde det bli?
Tyvärr blev det svårare än väntat då Pontus glömde öppna ögonen när han letade efter reflexen vid trean och plötsligt var det inte längre bara BONP kvar utan allt var som vid start. Tre bortkastade sträckor med andra ord 😦

Mot fyran blev det vägval. Ett manligt runtvägval på väg eller ett fegt rakt-genom-skogen-vägval. N:et och P:et i BONP tog vägen och jag följde på lite avstånd. Redan nu såg man tydligt vilka som ville vara med och leka och vilka som bara mesade på så kort som möjligt. Själv kände jag att det var för tidigt att visa upp sig så jag lullade med på lagom avstånd utan att störa. Taktiken höll fint och redan mot sexan fladdrade alla utom Olex, Mats och jag själv iväg tillbaka mot starten, dock dök Pontus och Norberg snart upp igen och BONP var åter ensamma, men i sällskap med Mats.
Olex joggade väl så sakta han kunde, men tog nog de flesta kontrollerna först ändå.
Pontus och Norberg körde extrasvängar.

Mats och jag själv låg på max. Mats slängde t.o.m. bort linserna för att bli ännu lite lättare. Själv avvaktade jag med detta. Kunde ju vara bra att ha ett sista ESS att dra ur rockärmen mot slutet.

Mot tolvan var det äntligen dax för lite väg igen. Mats tackade för sällskapet och själv gled jag lätt och fint upp jämsides med Pontus. Jag tyckte nog att han såg lite rädd ut, men det kanske bara var som han hånflinade åt mig?
BONP drog vidare. Mot tretton lyckades vi lura bort Norberg, trodde jag, men egentligen var det han som lurade oss och plötsligt hade han den där lilla luckan som är så otrevlig och svår. Att hålla ändå in till mål är inte lätt, men att bli efter och avhängd är dessto lättare. Norberg gjorde det enkla och det såg ut som att Pontus ville göra honom sällskap.

Plötsligt var det bara jag kvar. Gött mos! Är man bra eller är man bra? KABONG!!! Ljudvallen bröts och Olex flög förbi. Jag gick sen länge på max så nu gällde det bara att försöka minimera skadan. Trött och stabilt följde jag Olex rygg, med större och större lucka. Det var ju 17 poäng som hägrade så nu gällde det bara att plocka hem dem oxå.

Plötsligt kändes det som att jag började närma mig Olex?! Mot sista titta han sig oroligt över axeln och in i skogen gick jag om. Han verkade helt slut och vid sista stapplade han fram. Utan att behöva anstränga mig kunde jag enkelt kamma hem segern med bred marginal. Jag behövde inte ens slänga linserna. Olex stapplade in som tvåa en stund senare och måste ha träffat väggen med full kraft. Eller kan det ha varit på något annat sätt? Nä!

Stort tack Togge till en klassisk nattcupsbana!
/Niklas

En liten nattcupshistoria

Trotsar halkan och tar mig de 25 milen ner till Karlskrona en vecka innan skolan drar igång, vad gör man inte för att få springa nattcup? En timme innan avgång kollar jag hemsidan och tydligen är jag den enda som vill åka med minibussen, skickar runt lite meddelanden och ringer för att försöka få lite koll på hur folk tar sig dit, inget svar från nån… Aja tänkte jag och packade mina grejer och började knata upp mot minibussen, ingen där. Ringer Söder igen, kommer på att han är i Kenya. Ringer Degen, inget svar. Ringer Saager, han åker från jobbet. Ringer Olex, han ska bli upphämtad av Berna. Ringer Berna, han är i Lyckeby och vill inte hämta. Ringer Berger, han ska inte med men ska skicka Pives nr per sms.. klockan tickar allt närmare start och jag känner hur nattcupen känns mer och mer avlägsen. Ringer Degen igen och han svarar, han hade inte hunnit komma så långt och vänder om och hämtar mig, vilken hjälte!  Glad som en kossa på grönbete möter jag upp honom och vi glider iväg mot Knösö. Vi kommer fram och parkeringen är full med lampor, ett fyrtiotal löpare ikväll; kul! Byter om lite snabbt och hinner värma upp några meter innan det är dags att ställa upp för start. Starkt startfält idag med bl.a. Olex och Berna, nice! Starten har gått och Bratten verkar hungrig på första kontrollen, iaf de första metrarna, sen klumpar alla ihop sig. Lite lätt osäker hittar jag till slut första kontrollen och fältet är fortfarande samlat. kontroll 3-5 går fort, lätta kontroller längs med vattnet på södra delen. Vi håller ihop ganska bra fram till sjätte kontrollen, efter det börjar vi tappa en efter en och till slut är det bara jag, ukrainaren och polacken kvar och den trion höll ihop hela loppet. Lite ostabil orientering emellanåt men inga större katastrofer, vi kör ganska lugnt och säkert. Jag och Berna drar snett till sista så Olex ligger en bit före när bara målet återstår. Jag slänger en snabb kompasskurs mot parkeringen och lägger benen på ryggen, Berna verkar dra åt vänster, kör han runtvägval? Bryr mig inte så mkt utan fokuserar på mitt egna vägval, kommer ut på parkeringen och in i mål där Olex väntar, men ingen Berna? Andraplatsen är bärgad, skönt! Några sekunder senare kommer en lite lätt svärande polack, han sprang tydligen bara snett.

Tackar Lennart Bohman från FK Vittus för en fin nattcup!     /Norberg

Härliga söndag!

Idag fick vi en härlig söndagmorgon kring Vassaslätts enbuskar. Det var kallt men inte för kallt. Faktiskt väldigt behagligt!

Anton, Tilda och Erik stod för träningen. Det var fina banor och fin skog!(bra rekat) Ganska mycket folk på plats. Kanske 25 löpare?

Personligen var jag taggad för att inte missa något. Har missat en del på mina senaste ol-träningar.. Men idag skulle det bli andra bullar.

Inledde säkert. Missade lite till tvåan och trean, inte så farligt dock. Resten av loppet flöt på bra och jag kände mig pigg, ibland… Hade en upcoming Melker J i hasorna nästintill hela loppet. Men det var inget hängade, han OLA-de själv och verkade ha kontroll på kartan.

Vid kontroll 11 skiljdes dock våra vägar då jag drog lång omväg runt om längs med havet. Han sprang nog rakt på?…

Till slut efter kontroll 13 kunde Melle dundra förbi och jag knäcktes som en torr pinne. Fan.

Men annars att jag kroknade i slutet tycker jag det gick bra. Jag är nöjd. Karta

Stort tack till arrangörerna!

 

Nu ska vi bara se när Petter Northug blir knäckt i backen.. Hajj!